Att inte få krama din lilla lurviga kropp igen

I morgon har det gått en vecka sedan vår lilla Muffe fick somna in, och det har varit en tung vecka. Muffe skulle ha fyllt tolv i maj, och nu orkade inte hans hjärta kämpa längre. 
 
Det blev en helg med så mycket gråt, prat, skratt och funderande om vartannat. Det finns hur mycket fantastiska minnen som helst, så mycket bus som han hittat på. 
 
Även om man vet att det inte fanns några alternativ och inga fler mediciner, så är det förstås svårt att acceptera det där med "aldrig mer". Att inte få lyfta upp hans varma kropp, inte få känna hur hans spräckliga mage alltid doftade lite sömnigt. Inte få se hans glesa hundleende igen och inte få känna på hans blöta nos som aldrig blev riktigt svart, hur mycket morötter han än gnagade i sig.
 
Jag har ju inte bott hemma på snart fyra år, och bara den saknaden har emellanåt varit väldigt stor. 
 
Det är förstås svårt att koncentrera sig på något annat när man helst bara vill sitta och titta på alla tusentals bilder som finns av vår lilla lurvboll. Och även om det känns längre bort nu när jag är tillbaka i Gävle, så blir man ju även här ständigt påmind om att han inte finns mer. Inte hos oss, men förhoppningsvis någonstans där det finns korv och morötter i överflöd. 
 
Hans hjärta hade haft det jobbigt en ganska lång tid, men det gick ändå så hastigt. Man kan inte förbereda sig. 
 
Tomt kommer det att kännas länge. Jag var elva år när vi hämtade hem Muffe, och den dagen hade vi nog ingen aning om vilken liten stjärna som följde med oss hem. Vi kunde inte fått en finare bästa vän <3
 
 

 
 

Kommentarer:

1 Nislas:

skriven

Fina bilder på finaste hunden! <3 Kram!

Svar: Vackrast på Åsvägen ;-) <3 Kram!
Malin Enros

2 Carina :

skriven

Så mysiga bilder! Han var verkligen fotogenisk! :-) Stor kram till dig! <3

Svar: Ja visst var han det! Kram <3
Malin Enros

3 Calle:

skriven

Nämen usch vad trist! Så himla fin hund verkade han vara!

Svar: Den finaste! :-)
Malin Enros

Kommentera här: